Sen sist jag skrev har det hänt en hel del. Först och främst har jag varit sjuk två gånger tätt inpå varandara, vanlig förkylning och efter det förkylning igen med hosta, öroninflammation och ögoninflammation som senare lett till ett störande lock för örat som vägrar släppa. 

Men utöver detta har jag också känt ett stort obehag över att åka buss till och från jobbet. Detta beror på att jag mötte en man (ledsen över att behöva säga det, men också invandrare) som första gången bara frågade mig om bussen kommit och sen lite om vår kultur och liknande i Sverige. Redan då kände jag ett obehag eftersom jag är blyg som person, jag försökte att prata så lite som möjligt men samtidigt vill man ju inte vara otrevlig.

Men min tankte va "jag träffar honom en gång på bussen så spelar roll" så jag kan lika gärna vara trevlig.

Men några veckor senare så mötte jag honom igen... Och den gången va det jobbigare ändå. Han frågade massor, var jag jobbade, vart jag bodde och efter mailadress och telefonnummer! Och sen fick han för sig att vi skulle bli vänner, att vi skulle umgås och diskutera massa saker, att vi skulle fika hos varandra och massa...

Men då började jag bli riktigt skraj, det var ju obehagligt, för vi svenskar är inte så frammåt med någon vi precis mött. Men samtidig är jag för snäll (som jag alltid är när jag möter människor jag aldrig träffat/känner) så när han frågade om vi kunde fortsätta hålla kontakten (och efter en öppning på jobbet, mindre än 11 timmars dygnsvila innan jag började, många jobbdagar innan och en hjärna som inte fungerade som den skulle på grund av det så hann jag inte tänka efter) så fick han en skräpmail adress och tyvärr innan hade han lurat ur mig mitt nummer. Vet inte vad jag tänkte på alls men allt gick så snabbt och jag lyckades inte komma på något fejk nummer...

Och som inte det räckte när bussen närmade sig vart han skulle gå av (kom ihåg det sen gången innan) så tänkte jag att det skulle bli så skönt att bli av med honom. Men till min förskräckelse så skulle han se vart jag bodde! Jag försökte säga nej och att jag hade bråttom men inte då...

Jag hade bara två timmar innan jag skulle tillbaka till jobbet för inventering och va stessad. Jag insåg att jag inte skulle hinna lura honom att jag bode någon annan stans! Och vad gör man? Jag mådde så dåligt att jag, efter att blivit av med honom vilket tog lång tid, ringde till mamma och kände mig så liten och hjälplös...

Jag vet inte hur länge jag grät i telefonen och förbannade mig själv över att vara så dumdristig...