Jag vet inte riktigt om det är vädret eller jobbet som drar ner mig för tillfället men jag är inte på topp i alla fall. Rent utsagt känner jag mig bräcklig...

Och bättre kommer det väl inte bli när Daniel drar iväg snart nu till Tyskland. Nog för att det bara rör sig om några dagar, men jag kände inte riktigt för att vara ensam nu. Men det gäller väl bara att hålla sig sysselsatt. 

 

Jag ska försöka se till att ha någonting att göra, jobbet får väl hjälpa till i annat fall, annars får jag åka hem till mamma och pappa och hälsa på där. Men det löser sig alltid. 

 

Ensam är stark. 

Just nu känns det som om livet är inne i en sån där typisk svacka igen...

 

Efter att för några dagar sendan varit "tvungen" att konfronteras med mitt förflutna känner jag att mycke av det som hänt kommit upp till ytan igen. Sånt jag kämpat med att hålla nere och borta. Till viss del kan det vara bra att öppna sig och ta tag i det som hänt men samtidigt så är ju sånt väldigt jobbigt.

 

Men jag känner också att det varit bra att dela med mig av mina livsupplevelser, få diskutera det med någon istället för att bara gömma det. Jag har aldrig någonsin gått in på det så i detalj som jag gjort nu senaste veckan. Aldrig låtit någon se det som hände i en dålig period av mitt liv...

 

Känner att det har påverkar min sinnesstämmning att prata om det och utåt kan det verka som nedstämdhet. Men sanningen är nog mer den att det är så mycke som rör sig i huvudet. Tankar som annars inte hade varit där. Men får jag bara handskas med allt i lugn och ro så kommer det att bli bättre.

 

Jag kommer bli mig själv igen, det måste bara få sjunka in efter alla dessa år av förnekelse och glömska. Men snart är jag uppe på fötter igen, det känner jag!

Dagen började helt okej idag även om jag var trött efter en sen sänggång samt uppvaknandet av en något berusad Daniel som ramlade in i lägenheten... 

 

Kändes mycket bättre än igår kväll/natt men det är konstigt hur en komentar kan få en att falla helt plötsligt. Just nu känner jag att det inte krävs mycke för att mista fotfästet och en kommentar som egentligen inte var illa menad sätter djupa spår nu när jag inte håller min gard. Jag vill verkligen inte ta åt mig men det är lättare sagt än gjort. 

Det kommer att ta ett tag för mig att bygga upp det jag haft igen, bygga det starkare och bättre än innan. Bygga det så stabilt och bra att det inte faller ihop igen. 

Jag vill kunna säga att livet leker och rullar på precis som det ska, men sanningen är helt annan. Jag är inte missnöjd över den lott jag dragit jag vill bara att förutsättningarna för en möjlig vinnst! 

 

Jag vill kunna sätt mig och prata med någon om allt som händer just nu, men samtidigt är jag inte sån. Jag kan låta självsäker men innerst inne vill jag inte att någon ska få reda på hur jag känner. Jag vill inte va en börda för någon och även om jag har många vänner som ställer upp och finns där så är jag inte den personen som lyfter på luren och slår nummret till varken den ena eller andra och skulle jag bli konfronterad så skulle det inte hjälpa heller. Då ställer kroppen in sig på att försvara sig själv till vilket pris som helst...

 

Men jag kommer komma upp på fötter igen, det kommer bara att få ta sin modiga tid...

Det fick bli en tidig hemgång idag med blandade känslor. Kände väl att jag inte passade in på det sättet jag hade hoppats och därför kände jag att det var lika bra att dra hem och sussa. 

 

Desstom kändes självförtroendet inte på top heller. Kände att klädvalet var helt fel för hur jag kände mig och att sitta och vräka i sig en massa kyckling och potatissallad gav mig nästan ångest efter en dag där jag klarat mig bra ifrån allt sug... 

 

Jag vet inte varför känslorna väller över mig för tillfället men jag känner mig ganska vilsen och trött på allt just nu. Känner mig missnöjd över allt, allt jag gjort, gör, kommer att göra. Vad det blivit av mig, ja allt. Men mest av allt är jag nog missnöjd över mitt utseende och vad det blivit av mig.

 

Idag är en sån dag som jag inte vill se mig själv. Inte få komplimanger eller ens visa mig ute bland folk... 

 

Jag är mer än nöjd över det jag har här i livet men jag känner inte att jag lever upp till alla förväntningar. Det känns som det alltid finns ett steg kvar för att göra det alla räknar med att jag ska. Och jag vet inte hur jag ska hålla fasaden uppe. Det känns ibland som jag lever efter andras mallar och regler bara för att passa in och inte synas. 

 

Jag tycker om uppmärksamhet och att synas när jag själv är med på det. Men just nu håller det på att kväva mig... Jag vill resa mig upp, bli stark och känna att jag kan det här, våga leva och rycka upp mig själv.

 

Men det känns som ett krav av samhället att för att bli mitt bättre jag så måste jag bli bättre också. Man måste lida för konsten och jag kämpar verkligen mer än alla tror med allt. Jag vill bara bli älskad och omtyckt men kraven är som sagt för stora. Jag vet inte om jag orkar...

 

Jag ser mig själv och mår dåligt, jag vill vara mer som idealet, bli älskad, omtyckt och accepterad...

 

Snälla låt mig bli det snart...

Jag orkar inte...