2013-10-12 ? 23:03:00
Uppdatering
Jag vet att det är länge sedan jag skrev någonting här. Men det har känts mer som ett krav och tvång än någonting jag självmant känt att jag velat. Jag har försökt sätta mig ner flera gånger och påbörja ett inlägg eller två för att visa att jag fortfarande lever. Men orden har fastnat på halva vägen och blivit hängande i luften istället för att få fingrarna att smattra på tangentbordet.
Men idag kände jag ett "behov" av att skriva fler rader än de få som jag oftast lyckas klämma in på facebook. Det är så mycket som rör sig i mitt huvud nu och jag vet inte riktigt vart jag ska börja...
Jag har börjat tappa mig själv igen tror jag. Alla dessa fasta starka punkter som jag trodde att jag hade känns antingen väldigt ostabila eller tyvärr inte så lockande längre. Jobbet känns osäkert och omotiverande, vännerna jag har gider längre bort eftersom jag inte känner att jag har orken att trackasera alla när jag behöver dom.
Men vi ska ta det lite mer strukturerat, ta det ifrån det som triggade igång mitt tänkande idag.
Jag tappar fotfästet. Under den senaste tiden har jag börjat fundera. Dels på mitt sätt att se mig själv men också på sättet ni andra ser mig.
Under alla dessa år, från att jag blev medveten om mig själv har jag tvivlat på mig och min kunskap. Jag har aldrig sett mig själv som en medmänniska utan snarare som den där konstiga filuren i hörnet som ingen riktigt förstår sig på. Detta har gjort att jag blivit osäker såväl på er som på mig själv. Min självkänsla har inte funnits under hela min uppväxt och det är först på senare år som jag försökt slå mig ifrån tankarna att jag inte skulle ha ett värde i andras ögon. Det är dagligen jag känner mig misslyckad och otrillräcklig. Tillliten finns inte för mig själv och allt jag gör kommer med en känsla av att någon annan hande kunnat gjrot det bättre.
Jag sysselsätter mig med diverse saker och i stundens hetta känner jag mig duktig och bra på för att senare skämas över att jag gjort det.
Som ett exempel kan vi ta mitt bakande, jag bakar mer än gärna och sysselätter mig för att få tänka på annat. Men om jag väl ska bjuda på det så får jag med ens en stor klump i magen. Att misslyckas finns inte i min värld. Jag skäms över min ide att baka någonting till jobbet eller vänner i samma stund som personen/personerna i fråga tar en tugga eller sätter kniven i det på tallriken... Och jag vill bara sjunka genom golvet...
Fotandet är detsamma, jag vill mer än gärna utnyttja alla vänner och bekanta och ställa er framför kameran, men det snörper åt om hjärtat i samma stund som jag tänker det. Tänk om det inte blir bra? Alla förväntningar och förhoppningar som ställs mot mig. Kraven. Det är nästan så tårarna väller fram av ångest inför att KANSKE göra det. Att visa en ny sida av mig själv som inte är perfekt. Ännu en sak att misslyckas med.
Jag antar att detta gör att jag inte heller vill tänka över dessa sysselsättningar som en framtida kariär. Bara tanken på att ge mig ut i en branch och få nerslag gör mig illamående.
Jag får ångest av att inte veta vad jag ska göra resten av mitt vuxna liv. Över hur människor ska se mig. Jag vill inte misslyckas även om det resulterar i någonting bra/bättre.
Jag har en sån där ligga-hemma-och-dra-täcket-över-huvudet-period. När man känner sig extra hopplös och misslyckad. Hjärtat rusar, huvudet dunkar och ögonen bränner. Jag hatar mig själv för stunden och vill bara känna samma smärta fysiskt som psykiskt. Jag sätter fingrarna i halsen och svälter mig själv för att bli den jag vill bli.
Jag vill passa in i den där rollen igen. Hela jaget känns så besvärligt och fel. Jag skäms över att folk ser mig. Fasaden jag håller uppe ger inte andra så mycket att gå på. Utåt ska jag se ut att må bra och vara lycklig medan jag kan var påväg att gå under på insidan.
Huvudsaken är att ni ser det jag vill att ni ska se...
Osamanhängande och konstigt, men kroppen ger upp. Jag vill sova, sova bort alla ilskna tankar...