Alla hjärtans dag. 

Detta är en dag jag för andra gången i mitt liv någonsin sett fram emot. Det har inte varit lätt att inte ha någon att dela dagen med innan. Men förra året och idag, samt resten av mina kommande 14 februari dagar, har jag känt en lättnad. Jag har haft någon att fira dagen med. Även om det inte blivit som vi tänkt oss i år.

I lördags hade ju Daniel planerat att vi skulle åka iväg till Arlanda och mycket riktigt, vi anlände tidigt på morgonen och jag hade fortfarande inte fått veta vart vi skulle. Vi letade oss in i vimlet och skulle hämta ut våra biljetter. Men när vi kommer fram till tanten vid disken så slänger Daniel vant fram sitt pass och när hon ber om mitt och jag visar mitt körkort så säger hon ifrån... 

Tydligen räknas inte ett körkort som nationellt id, även om många säger och tror det. Samt att det är dåligt informetat på bolagens sidor. Tanten kunde inte ens få upp informationen själv.

Men i alla fall, Daniel som hade varit 100% säker på att det gick med körkortet blev förtvivlad. För det var bara att ta med sig väskan och åka hem igen, inget Riga för oss...

Vi hade kunnat gå till polisen och fixat ett tillfälligt pass, men det skulle kosta det dubbla vad ett vanligt kostar. Samt att vi skulle missa vårt flyg och bli tvugna att ta ett senare, om det ens skulle finnas någon plats på det...

Så vi åkte hem och hade en "tycka synd om oss helg" istället. Tröstätit, sovit och varit allmänt osocialla med varandra. 

Det blev inte alls som vi tänkte, och eftersom jag är en person som alltd blir så knäckt av förväntningar och planerande som inte blir av så var det verkligen en tuff helg. Många gånger jag bara velat ligga och sura, men inte kunnat eftersom jag inte vill göra älsklingen ledsnare än han var...