Hallå
Varje gång är det samma sak, jag vet inte om jag tycker det är så roligt längre. Ingen har någonsin tid längre. jag känner att man blir mer och mer ensam hela tiden, speciellt när man kanske behöver någon att prata med.
Jag känner ofta att jag behöver prata med någon, men två sekunder senare blir det antingen tyst eller så har personen någonting annat att göra.
Jag känner att jag faller ifrån personer jag lovat mig själv att aldrig lämna. Jag känner att även om jag kämpar så svetten lackar så kommer det ändå inte fungera ifall man inte får respons från andra sidan.
Jag vill inte vara den ända som tar kontakt, jag vill känna att andra vill ha kontakt med mig också...
Jag har det lite kämpigt just nu och en vän att prata med någon gång ibland är just vad jag behöver, men om nu mina vänner är påväg ifrån mig, och nya inte närmar sig, hur kommer det då se ut i framtiden?
Jag kanske är lite speciell men jag behöver andra människor lika mycke som vem som helst...
Ne men eftersom skolan tar välldigt mkt tid för mig och jag inte har pengar till buss och dyl så är de tyvärr ganska svårt att träffas
Jag känner lite samma sak, folk försvinner. Det är väl svårt att hålla en balans, jag kommer på mig själv med att inte ha träffat vänner på flera veckor ibland :/
När man blir "vuxen" har man inte samma kontakt med sina vänner som när man var yngre.
Men jag känner gott och väl igen det där. Man vill verkligen inte vara den enda som tar kontakt hela tiden. Man känner sig så.. oduglig på något sätt :/
Sv: Förstår exakt vad du menar.. Känns liksom lite som att man duger när personen i fråga behöver någon, och då är man ju så dum som ställer upp, godhjärtad som man är. Man vill ju inte vara sämre än de som dissar egentligen, är nog därför man tar kontakt i alla fall, även fast man vet att det inte är helt rätt.. :/
Sv: Jadu den frågan har jag ställt mig själv många gånger utan något vettigt svar! :( Är väl så att man är för godhjärtad och inte kan bara sitta som ett mähä och låta sina vänner vara ledsna, när man faktiskt kan ställa upp! Men någonstans måste det ju finnas en gräns..
Man får helt enkelt försöka bearbeta med den saken själv, och det kan ta lång tid.. :(
Sv: Ja det vill man väl alltid. Vänskap är inget man bara kan trampa på, kasta i en hög på golvet och sedan ta fram när det passar en själv, utan det är något man verkligen ska ta vara på. En dag så kanske man står där utan några vänner alls och då kommer man ångra sig!
Du är en sån härlig tjej Sofia, och jag tycker att de "vänner" som dissar dig inte är värd din uppmärksamhet för fem öre.
Men jag vet att det är svårt, sitter där själv, och har suttit. Nu har jag låtit bli att ta kontakt med de gamla kompisarna jag hade i Österby som inte lade ner energi på mig och jag mår bra över det. Visst är det lite hårt ibland när man kollar på gamla kort och minnen, men då tänker jag bara "Det var en fin tid vi hade ihop, och alla vänskaper håller inte livet ut. Men jag är glad som fick denna vänskap så länge den varade" :)
vem skulle undvika dig du som är så snäll och rolig hoppas att det känns bättre nu