Nu har jag fått igång min fotoblogg igen så den ser acceptabel ut!

Smyger in en liten [Länk] också.

Har haft den lösenordsskyddad väldigt länge på grund av att jag helt ekelt inte haft tid att sätta mig ner och göra den så snygg som jag vill ha den. Den är fortfarande inte klar. Men den ser okej ut nu i alla fall.

Tänkte jag skulle lägga upp lite av mina bilder som jag fotar där så ni kan se vad som händer med min kamera också.

Dessutom ska jag börja lägga upp lite bilder här också.

Firade min födelsedag med massa folk som kom och hälsade på igår. 
Både min och Daniels släkt kom förbi och dessutom hade vi ett par vänner som kände för att gratta mig.

En massa blommor och paket blev det dessutom, och dagen och kvällen blev precis så mysig som jag hoppades på.

Tack alla för alla gratulationer!

Sådär nu har man hunnit smälta det som hände i fredags lite och det kanske är dags att berätta lite om det? 

Jag trodde det skulle vara jätte läskigt men det var faktiskt inte så farligt, visst till en början så va det läskigt att se hur det fungerade och att det faktiskt stämde.

Men när man började få reda på lite roliga grejer så kändes det faktiskt okej. Dock tog det ganska lång tid innan jag vådade ställa några frågor själv. Men jag tog mod till mig och frågade bland annat om ifall farfar hade det bra, där var svaret JA. Samma fråga om mormor och ännu ett JA. Sen tog jag mod till mig och frågade om farfar visste att vi va där sista gången...

Jag både ville och inte ville veta svaret på det, men jag fick ett JA till svar även där!

Kändes så bra att veta det. Har ju gått och haft ganska dåligt samvete över att jag inte va in tidigare men nu känns det ändå ganska bra. 

Fick även känna på att sitta vid bordet och "hålla det varmt" jag med. Och det fungerade verkligen. Först kändes det som dom andra hjälpte till att lyfta och trycka ner bordet men sen när jag verkligen kände hur det fungerade själv så trodde jag verkligen på det. Frågan är bara om svaren vi fick stämmer. För det fanns gånger som bordet erkände själv att det lurade oss.

Men över lag så var det en väldigt häftig upplevelse och det är verkligen någonting jag vill göra om. Och när jag gör det så vill jag skriva ner frågor innan så jag inte blir lika ställd igen. För det blev jag verkligen den här gången!

Men som sagt; häftigt!

Sitter i soffan och ser mig omkring och inser att jag egentligen borde göra någoning annat än kolla på tv. Men samtidigt tycker jag att jag gjort rätt för att få sitta och ta det lugnt efter ett jobbpass på 10 timmar.

Siter lite och funderar på morgondagen också, vet inte vad den kommer att för med sig. Men jag hoppas att det blir bra och inte allt för läskigt!

Så vad ska jag göra? Jo jag ska följa med hem till Malins mormor och uppleva ett trebent bord. Ett bord där man kan tala med andar. Låter väldigt läskigt men samtidigt väldigt spännande och när jag nu får chansen att uppleva det så måste jag ju ta till vara på den! Frågan är bara vem vi får tag i, OM vi nu får tag i någon. Men det återstår att se.

Innan dess ska jag fokusera på hur jag vill att den här dagen ska sluta, och hur morgondagen ska börja. Förhoppningsvis i famnen på Daniel, men det ska nog inte vara några problem.

Idag ska jag ta tag i mig själv och lite saker som behöver göras här hemma. Det blir till att storstäda i byrån där jag ska få plats med alla mina kläder efter dealen med Daniel. Har tänkt göra det i några veckor nu men nu ska det äntligen bli av! Ska rensa bort lite gammalt och lägga uppe i förrådet och hoppas att jag kan gå ner lite igen så jag kan använda det igen. Men så länge så får det bo däruppe. 

Sen har jag börjat fundera lite också, blev ju sjuk här för inte så länge sen. Efter påsk stressen och maten fick jag ännu en gång UVI. Och nu hra jag börjat fundera över om det kan vara någonting allvarligare med det. För det kom tillbaka efter påsk när jag druckit och ätit sött och med tanke på att surt hjälper att lindra eftersom bakterierna inte tycker om det så har jag börjat fundera på om det kan röra sig om diabetes eller någonting sånt...

Googlade lite och visst, det står att UVI kan vara ett symptom. Så nu blir jag väl tvungen att åka till vårdcentralen och göra ett blodsockerprov...
Inget jag ser fram emot, för jag vill verkligen inte att det ska vara något fel på mig. 

Men jag vet inte vad jag ska göra. Men det känns som att ett blodprov ligger först på listan, sen får vi se vad det visar, visar det sig vara grönt går jag vidare med att boka tid för underreds besikting... 

Och skulle det också vara grönt vet jag inte vad jag tar mig till... 

Men håll tummarna för att det inte är någonting farligt i alla fall!

Har du någonsin rört vid en död människa? 

Jag har, två gånger...

Båda gånerna var det människor som låg mig varmt och hjärtat.

Det är ofattbart hur stor skillnad livet gör med en kropp. Utan livet är det inte samma människa längre. Vissa säger att en död människa ser likadan ut som när hon sover. Men detta är så fel. Upplevelsen är så olika, det går inte att beskriva, inget är detsamma.

Beröringen är heller inte densamma, huden är inte sträv eller varm och ändå rörde handen på sig några timmar tidigare... Uttrycket i ansiktet stämmer inte med verkligheten och kroppen känns liten och skör. 

Samtidigt som jag nästan inte hade modet att säga adjö så är jag glad att jag gjorde det. Att se någon i det sista skedet är någonting man bör göra om man får möjlighet. Det känndes inte bra men det kändes bättre.

Att få se honomen sista gång, viska ett "jag älskar dig" och röra vid en hand man så många gånger rört vid innan. Att få säga det sista farvälet. Det är någonting jag skulle ångra om jag inte gjorde det...

Planerna för dagen ändrades snabbt med ett samtal från pappa. Nu står akademiska på listan för dagens utflykter. Hälsa på farfar som inte tycks bli bättre och se om han har orken att pratas vid en stund. Även om förkylningen inte släppt så fick jag dispans att åka dit. Det kan ju vara så illa att det är sista gången tyvärr... 

Jag kan nog egentligen inte fatta det, jag går hela tiden och hoppas på att han ska få komma hem igen. Men det tycks inte bli riktigt så bra nu. Jag menar, man vet att det är på riktigt när farmor säger att hon pratat med honom och sagt att hon unnar honom att få sova. Det är inget man säger i första taget liksom. 

Men jag tror jag är för självisk för att säga någonting sånt. Jag vet att han sagt många gånger att det är hans tid nu och att han fakiskt vill det själv också. Men jag vill ha honom här hos mig. Jag orkar inte ens tänka mig hur det kan bli. Allt mitt huvud säger är att han kommer bli bra. Han kommer komma hem ifrån sjukhuset den här gången också, det är inget farligt...

Men sanningen är påväg att komma ifatt mig nu och vi får se vad hjärnan säger åt mig att jag ska tro när jag kommer hem igen. Kanske finns det en smula hopp kanske inte.

När jag sitter och tänker på det såhär så känner jag att tårarna inte är långt borta, så jag ska försöka rensa huvudet och se hur läget ser ut senare. Jag kan ändå inte göra någonting...

Jag känner att det håller på att urarta sig totalt på jobbet nu. Vuxenmobbing påväg? 
Jag har ju klarat av barnmobbing och tånårsmobbing så varför inte testa den vuxna varianten också? Det känns bara så löjligt att vuxna människor ska behöva bete sig såhär. Trodde faktiskt att det skulle bli bättre från skoltiden och att man skulle slippa gå igenom sånt här igen. Men tydligen hade jag väl fel...

Men men, det kanske är dags att dra vidare om situationen inte blir bättre. För jag orkar inte med att gå till jobbet och må dåligt eller tro att jag ska göra fel hela tiden. Jag vill fokusera på det jag ska göra och använda all energi på det så jag gör ett bra jobb. 

Men vi får väl se vad framtiden visar, antingen löser det sig på det ena eller det andra settet. En sak är i alla fall säker, blir det inte bättre snart utan istället sämre, då vet jag någon som tar upp detta med chefen. Även om det kanske ändå slutar värre för mig så kanske andra slipper undan det. För jag klarar mig alltid, det värsta som kan hända mig är att jag slutar...