Planerna för dagen ändrades snabbt med ett samtal från pappa. Nu står akademiska på listan för dagens utflykter. Hälsa på farfar som inte tycks bli bättre och se om han har orken att pratas vid en stund. Även om förkylningen inte släppt så fick jag dispans att åka dit. Det kan ju vara så illa att det är sista gången tyvärr... 

Jag kan nog egentligen inte fatta det, jag går hela tiden och hoppas på att han ska få komma hem igen. Men det tycks inte bli riktigt så bra nu. Jag menar, man vet att det är på riktigt när farmor säger att hon pratat med honom och sagt att hon unnar honom att få sova. Det är inget man säger i första taget liksom. 

Men jag tror jag är för självisk för att säga någonting sånt. Jag vet att han sagt många gånger att det är hans tid nu och att han fakiskt vill det själv också. Men jag vill ha honom här hos mig. Jag orkar inte ens tänka mig hur det kan bli. Allt mitt huvud säger är att han kommer bli bra. Han kommer komma hem ifrån sjukhuset den här gången också, det är inget farligt...

Men sanningen är påväg att komma ifatt mig nu och vi får se vad hjärnan säger åt mig att jag ska tro när jag kommer hem igen. Kanske finns det en smula hopp kanske inte.

När jag sitter och tänker på det såhär så känner jag att tårarna inte är långt borta, så jag ska försöka rensa huvudet och se hur läget ser ut senare. Jag kan ändå inte göra någonting...