Igår fick vi för oss att kolla igenom lite gamla bilder, och det fick mig att inse hur mycket jag har förändrats sedan vi träffades. Och till viss del måste jag faktiskt erkänna att jag saknar hur jag såg ut då...

 

(verkligen inte bilder jag är stolt över men för att få ett perspektiv så...)

 

Jag kan inte påstå att jag saknar att vara jag utan jag saknar bara en del av det jag va. Självförtroendet saknar jag inte, det har blivit mycket bättre. Men däremot saknar jag det jag ser, att gå upp 20 kilo för mig var inget annat än nyttigt, dock känns det som i alla fall 10 av dom kilona skulle kunna ryka. 

Visst jag mår bättre fysiskt, dock inte psykiskt. Jag känner verkligen skillnad och nu när jag kollat på mig själv i spegeln händer det både en och två gånger att jag mår dåligt av det jag ser.

 

Men min plan är att göra ändring på det. Genom att vi lagt om kosten räknar jag med en liten nergång och sen måste jag verkligen ta tag i mig själv och börja med den när motionen som jag pratat om så många gåner. Dock känns det som om varken tiden eller lusten finns....

 

Men dieten kanske ska bli lite strängare i alla fall.

Men samtidigt vill jag inte pressa mig själv för mycke heller för innan jag träffade Daniel så åt jag inte såvida jag inte var tvungen. Skolan och praktiken kom jag ju lätt undan. Detsamma med frukosten eftersom jag var den enda uppe. Dock gick det inte lika lätt att smita ifrån kvällarna när mamma lagade mat. Där var man tyvärr tvungen.

 

Och jag känner att ifall jag kommer i dom banorna igen så vet jag att det kommer vara svårt sen, och det vill vi ju inte. Så det har nog lett till att jag inte vågat/velat utsätta mig för någonting som i sin tur lett till att jag inte gått ner de 10 kilo jag känner är mitt mål. 

 

Jag påstår inte att jag är överviktig fet, Jag menar bara att jag själv inte trivs och mår bra med det jag har och man ska ju trivas i sin egen kropp, annars kan det bli ännu värre!

 

Så några kilon måste tyvärr ryka.

 

Men mer om det senare, fick bara en sådan skirvarlust att fingrarna inte kunde hejda sig...