Det känns som läget på jobbet bara blir värre och värre. Det börjar liksom bli jobbigt att ta sig iväg på dagarna, och att alltid undra över vilka man får jobba med eller inte. 

Jag orkar inte med en period till i livet där jag är på fel plats vid fel tillfälle. Hela min uppväxt har kretsat kring det temat. Grundskolan var en pina i sig. Gymnasiet likaså och nu trodde jag att jag skulle bli accepterad. Kunna vara den jag är och ändå bli omtyckt. Visst, det har väl gått hem hos vissa. För jag vet att jag har människor på jobbet som faktiskt, även om det är ganska svårt att tro, bryr sig om mig! Men samtidigt finns det nog många som inte skulle ha någonting emot att slippa mig. 

Visst, alla kan inte älska alla. Jag tycker inte om alla, men jag har i alla fall försökt vara trevlig så att det inte ska bli jobbiga situationer på jobbet. Men tydligen har jag inte försökt tillräckligt mycket...

Allt som hänt har gjort att jag är avtrubbad på jobbet, sitter och tänker på annat och är allmänt nere. Kroppen går på sparlåga. Sitter och fryser i kassan för att jag känner mig utanför och ovälkommen och ibland är det nära att tårarna tränger sig på. 

Jag orkar inte, min kropp orkar inte. Stressen och situationen är snart för mycket. 

Jag vill inte falla tillbaka och bli samma vrak jag varit, må dåligt fysiskt och psykiskt. Hamna i samma osunda vanor som tidigare...

Jag orkar det inte en gång till...