Av någon anledning kom på mig själv med att kolla efter gamla klasskamrater på nätet. Och det slår mig hur mycket jag har växt de senaste åren.

 

När jag slutade grundskolan och lämnade (nästan) alla bakom mig kunde jag börja om med gymnasiet. Som många vet gick detta inte så bra, ett bakslag igen och jag krympte ner och blev ingenting ännu en gång. Men erfarenheten jag fick genom att bli mer självständig, få ta egna initsiativ och göra någonting som man inte räknade med gav mig ändå lite livserfarenhet. Jag fick ett uns av självförtroende i sällskapet jag var och detta resulterade i Daniel. Vi hittade varandra och hans sett att se mig och tro på mig va någoning jag letat efter hela livet. 

 

Nu sitter jag och ser vad det blivit av andra i min ålder. Många har säkert lyckats och gör det dom trivs med för tillfället. Men jag har vuxit, blivit någon ny och lärt mig att trivas med mig själv. 

 

Andra jag mött, sett och hört om har i mina ögon inte tagit ett lika stort steg. Dom är kvar i den sinnesstämmning jag lärde känna dom.

 

Det tråkiga är däremot att man nu för tiden inte kan klämma ur sig ett hej, att visa att man känner igen personen. Visst jag har inget gemensamt med er längre, jag vet inte vilka ni är men jag vill se hur ni uvecklats, lära känna den mogna varianten av er själva. Ge er en andra chans... 

Men jag har det bra, jag är någon, jag trivs. Det trodde man inte om man ser tillbaka 5-6 år. Då var jag ingen, ingen livslust, ingen mening. Men det har förändrats och nu ser jag ljust på framtiden.