Jag vet att det är länge sedan jag skrev någonting här. Men det har känts mer som ett krav och tvång än någonting jag självmant känt att jag velat. Jag har försökt sätta mig ner flera gånger och påbörja ett inlägg eller två för att visa att jag fortfarande lever. Men orden har fastnat på halva vägen och blivit hängande i luften istället för att få fingrarna att smattra på tangentbordet. 

 

Men idag kände jag ett "behov" av att skriva fler rader än de få som jag oftast lyckas klämma in på facebook. Det är så mycket som rör sig i mitt huvud nu och jag vet inte riktigt vart jag ska börja...

 

Jag har börjat tappa mig själv igen tror jag. Alla dessa fasta starka punkter som jag trodde att jag hade känns antingen väldigt ostabila eller tyvärr inte så lockande längre. Jobbet känns osäkert och omotiverande, vännerna jag har gider längre bort eftersom jag inte känner att jag har orken att trackasera alla när jag behöver dom. 

 

Men vi ska ta det lite mer strukturerat, ta det ifrån det som triggade igång mitt tänkande idag.

 

Jag tappar fotfästet. Under den senaste tiden har jag börjat fundera. Dels på mitt sätt att se mig själv men också på sättet ni andra ser mig. 

Under alla dessa år, från att jag blev medveten om mig själv har jag tvivlat på mig och min kunskap. Jag har aldrig sett mig själv som en medmänniska utan snarare som den där konstiga filuren i hörnet som ingen riktigt förstår sig på. Detta har gjort att jag blivit osäker såväl på er som på mig själv. Min självkänsla har inte funnits under hela min uppväxt och det är först på senare år som jag försökt slå mig ifrån tankarna att jag inte skulle ha ett värde i andras ögon. Det är dagligen jag känner mig misslyckad och otrillräcklig. Tillliten finns inte för mig själv och allt jag gör kommer med en känsla av att någon annan hande kunnat gjrot det bättre. 

Jag sysselsätter mig med diverse saker och i stundens hetta känner jag mig duktig och bra på för att senare skämas över att jag gjort det.

 

Som ett exempel kan vi ta mitt bakande, jag bakar mer än gärna och sysselätter mig för att få tänka på annat. Men om jag väl ska bjuda på det så får jag med ens en stor klump i magen. Att misslyckas finns inte i min värld. Jag skäms över min ide att baka någonting till jobbet eller vänner i samma stund som personen/personerna i fråga tar en tugga eller sätter kniven i det på tallriken... Och jag vill bara sjunka genom golvet...

 

Fotandet är detsamma, jag vill mer än gärna utnyttja alla vänner och bekanta och ställa er framför kameran, men det snörper åt om hjärtat i samma stund som jag tänker det. Tänk om det inte blir bra? Alla förväntningar och förhoppningar som ställs mot mig. Kraven. Det är nästan så tårarna väller fram av ångest inför att KANSKE göra det. Att visa en ny sida av mig själv som inte är perfekt. Ännu en sak att misslyckas med. 

 

Jag antar att detta gör att jag inte heller vill tänka över dessa sysselsättningar som en framtida kariär. Bara tanken på att ge mig ut i en branch och få nerslag gör mig illamående.

 

Jag får ångest av att inte veta vad jag ska göra resten av mitt vuxna liv. Över hur människor ska se mig. Jag vill inte misslyckas även om det resulterar i någonting bra/bättre. 

 

Jag har en sån där ligga-hemma-och-dra-täcket-över-huvudet-period. När man känner sig extra hopplös och misslyckad. Hjärtat rusar, huvudet dunkar och ögonen bränner. Jag hatar mig själv för stunden och vill bara känna samma smärta fysiskt som psykiskt. Jag sätter fingrarna i halsen och svälter mig själv för att bli den jag vill bli. 

 

Jag vill passa in i den där rollen igen. Hela jaget känns så besvärligt och fel. Jag skäms över att folk ser mig. Fasaden jag håller uppe ger inte andra så mycket att gå på. Utåt ska jag se ut att må bra och vara lycklig medan jag kan var påväg att gå under på insidan. 

 

Huvudsaken är att ni ser det jag vill att ni ska se...

 

Osamanhängande och konstigt, men kroppen ger upp. Jag vill sova, sova bort alla ilskna tankar...

På senaste tiden har jag egoboostat mig lite extra mycket. Jag är nöjd mindre missnöjd med min kropp nu än jag varit på länge. Hela mitt vanliga humör har kommit tillbaka med solen och jag känner mig faktiskt ganska tillfreds med tillvaron. Jobbet strular inte lika mycket som tidigare och jag har snart min första semester. Vilket är mer än skönt. Så allt är på min sida för en liten stund. 

 

Egopics blir det många av när jag är på humör och några bjuder jag på här.

 

 

 

 

Dessutom har det hinnits med en del kreativitet senaste tiden, men största fokus på bakning.

 

 

 

 

Och när jag känner mig tillräckligt självsäker och vacker för en sekund eller två ryker även kläderna för några extra ego aktiga foton.

 

 

 

I morse, precis innan jag skulle ge mig iväg till jobbet så fick jag ett ryck och bestämde mig för att testfota en ide jag gått och tänkt på i några dagar. Sagt och gjort, kameran åkte fram och detta är resultatet efter lite fritid i bridge, camera raw och photoshop:

 

  

Efter några dagars intensivt jobb i samband med Valborg och inventering så har jag äntligen lite ledig tid. Dagen idag består endast av 3 timmars jobbpass som en stund kunde varit 6 timmar. Men eftersom jag faktiskt inte haft något jobbsug efter mina små möten tackade jag vänligen men bestämt nej. Det är egentlgien min lediga dag så att jag ens tar ett 3 timmars pass tycker jag är snällt... 

 

Men men, Valborg har som sagt passerat och det blev en rellativt lugn dag eftersom jobbet höll mig kvar till 16. Senare på kvällen blev jag mer eller mindre handikappad då mina knän gav upp... Under gårdagen hade dom återhämtat sig hjälpligt så det gick iallafall att ta sig till jobbet. 

 

Och nu sitter jag och är ledig fram till 16. Men en hel dag ledigt framför mig imorgon. Vilken för en gång skull ska spenderas med en kompis på stan, som det låter nu. Länge sen sist nu. 

 

Jag känner att jag hamnat på en rullning i schemat som inte stämmer in med någon annan. Så när man väl är ledig så blir det svårt att hitta på någonting med någon annan. Men med tanke  på hur lite ledig man är också så är det ju förståeligt. Men det ger en möjlighet att städa och fixa hemma (tänkta positivt ska man väl göra). 

 

Vilket är precis vad jag tänkte ge mig in på innan jag ska iväg!

Vackra bilder tagna under gårdagen, strax efter ett skyfall. 

Färgerna spelade så vackert. Ena stunden var det helt gult, stunden senare rosa/rött. 

 

 

 

 

En liten bildbomb som får sammanfatta den senaste tiden. Ursäktar att det varit lite dött här men jobbet och livet har tagit upp allt för mycket tid.

Lyxigt bad:

  

Äntligen har jag fått allting att fungera med mitt älskade Photoshop! Allt ifrån att börja fota med RAW format till att få Bridge att fungera så jag kan öppna redan fotade, gamla jpg filer med Camera RAW! Allting inom loppet av mindre än 24 timmar. Äntligen kan jag få fason på bilder jag tyckt varit hopplösa innan. 

Så lycklig! 

 

Och bara för att visa det som övertygat mig om att detta är någonting jag kommer fortsätta med så slänger jag in lite bilder.

 

Lekte lite mer... 

 

Idag fick jag för mig att jag skulle ge mig på ett nytt projekt. Har funderat på det i några dagar men nu när jag var ledig kändes det som en bra ide! Mtt nya projekt är en cinemagraph. En korsning mellan bild och film. Och detta blev mitt reslulat efter ett första försök.

 

Idag har jag tagit tag i mig själv och för första gången på ett par år gått in på platsbanken. Detta efter att jag suttit och pillat i photoshop och varit allmänt tillfreds med mig själv för omväxlingens skull. Men i alla fall, döm om min förvåning när det första jobbet som anonseras är skolfotograf. Min första tanke var att klicka vidare men nyfikenheten fick mig att se efter, och efter några sekunders funderande tog jag tag i att skicka in en ansökning. 

 

Efter detta spårade det ur när jag hittade ytterligare två fotojobb att söka. 

 

Visst hjärnan säger mig att det inte kommer hända i den här livstiden. Men det kändes ändå bra att ta ett första steg ifrån jobbet jag har nu. Att bara tanken räckte för idag liksom. 

Solen skiner, jag är mer än nöjd över gårdagens bilder, jag har sökt ett tre nya jobb och jag känner mig fortfarande boostad av kommentarer från fredagen. 

 

Idag är det en bra dag, låt bara detta hålla i sig nu!